Mammas godnattsaga

När jag var riktigt liten, och mamma fortfarande kom för att natta mig på kvällarna, fick jag höra om hennes egna barndom.

Det hon berättade var hur hon och några andra barn i området, hittat ett lekställe, precis vid sluttningen. Mamma berättade om och om igen, hur de hade lekt och vilka lekar det var. Det var ett ganska farligt område på den tiden, innan man hittade på att sätta upp stängsel och staket.

Mamma berättade om att de hade lekt i vattenpölarna och gjort om dem till små floder där dockorna kunde bada. Mamma med sitt kompisgäng smutsade ner sig och fick skäll när de kom hem till sina familjer. De lekte familj och de hittade på en massa bus.

Min mamma föddes 1935, så då de lekte ute på kanten av jorden, var det ett världskrig på gång. Men detta fanns inte i barnens värld, utan tankarna och drömmarna fanns i kamratskapet och lyckan att bo däruppe, på jordens topp.

Jag älskade de där sagoliknande bilder min mamma gav mig. Jag ville också vara ute och leka i vattenpölarna och det gjorde jag, och för min mamma var det bara bra. Barn ska skita ner sig, tyckte hon. Jag hade inte den där gruppen av vänner och jag var ständigt avundsjuk på min mamma, som redan då hon var fem år hade ett helt eget liv tillsammans med sina kamrater. Men jag var bra på att leka själv, så det gjorde jag nästan hela tiden. Jag härmade mamma och skapade stora floder av vattenpölarna. Min lilla cykel blev min häst, och jag var ute med hästen varje dag, och jag fodrade den och klappade den. Min högsta dröm var att få rida på en egen häst, och pappa hade lovat att när trädet framför huset växt till en viss längd, skulle min storasyster Eva få en häst. Det växte inte upp medans vi bodde där.

När min mamma var 7 år, flyttade hon och hennes familj. Sagorna om barndomens lek tog slut där.

Men hennes historia fortsatte. När hon var i medelåldern fick hon kontakt med de barn hon hade lekt med som liten, på Kvarnholmen. Nu vuxna, naturligtvis. Återigen blev de en grupp, som inte lekte ihop längre, men som kunde tala om de åren, på samma drömmande vis. De kallar sig; Lekkamraterna.

Mamma har skrivit om den här perioden många gånger, och vi döttrar har läst och återigen fått den där känslan av att vara där, med henne.

Varje gång min mamma och jag är i närheten av Kvarnholmen, kör vi upp för att se hur det ser ut, och för att tala om det lilla huset hon en gång hade bott i.