För sent

Istället för att åka och bada idag, har jag inte varit ute alls. Sitter bara och tycker oändligt synd om mig själv. Fest i helgen som jag inte blev bjuden till. Även om jag inte kunnat eller velat, så är det alltid så jobbigt när jag inte blir bjuden. Jag känner mig utanför och nedgjord. Jag vill så gärna härifrån. Min semester är skit än så länge. Jag är och känner mig otroligt ensam och utanför.

Jag vill inte ha det så här.

Jag bara gråter och gråter.

Det är så varmt ute, och jag skulle så gärna varit och badat, istället nojar jag över om jag ska åka till landet eller ej. Pratar med mamma i telefon och hon låter så jäkla trist. Som att det är jobbigt att jag ska komma, eller inte. Att jag helt enkelt är skitjobbig.

(jag vet redan att jag är det, tack)

Jag ÄR ensam. Jag har ingen så där speciell som jag kan ringa till och ta en resa med. Eller bara ett dopp i en sjö.

Jag förstår att andra aldrig kan förstå denna känsla. Eller, bara de andra som är lika ensamma.

Jag vill få fart på mig själv, men inget händer. Jag kan inte få mig själv att vara själv någonstans där folk är i grupper eller par. Så jäkla jobbigt. Och överallt är de där. Grupperna och paren. De menar inte att vara elaka eller så, men för mig är det så jäkla hemskt.

Och här sitter jag och är själv. Och här sitter jag och är ensam. Och här sitter jag för att jag inte har någon att vara med.

Och jag har desperat kollat flygpriser till varsomhelst, och charterresor och sistaminutenresor, men ALLA är för TVÅ personer MINST. Man kan inte få en biljett som singel. Och kanske det är lika bra. Hur skulle jag klara att vara SJÄLV där om jag inte kan vara själv här.

Jag hatar mitt liv. Hur det är, hur det har blivit, och hur vissa människor påverkat det så att jag upplever allt som hotande och läskigt. Hur många år av mobbning. Många år med en man som inte gillade mig. Många år som mamma där jag bara fick vara med mitt barn varannan vecka. Många år med fobi, många år med psykisk ohälsa. Många år där det är lättare att vara inlagd på psyket än att vara så ensam.

Ja, nu tycker jag så synd om mig själv igen, fy sjutton, skärp dig och var som en människa. Du är ju inte ensam, hävdar de som lever i tvåsamhet och alltid gjort det. Hur skulle de någonsin kunna förstå. Du har det ju bra nu, med din lilla lägenhet och din lilla uteplats och ditt lilla jobb. Visst, du kan inte göra något som du VILL, utan du måste hela tiden göra det du inte har val med, eftersom du är lite fattig. Och varför skulle någon annan vilja vara med någon som är fattig och aldrig har råd med något annat än att bara finnas till.

Jag hatar verkligen mitt liv just nu. Varför skulle jag ta semester?? Det tjänar ingenting till. Kanske jag skiter i semestern och går till jobbet på tisdag som om ingenting hade hänt. Det skulle nästan kännas bättre ärligt talat. Semestern ställer så jäkligt stora krav. Det är på sommaren som jag mår som sämst. Och jag kan faktiskt inte bara skärpa till mig. Det fungerar inte på det sättet.

Orkar inte skriva mer iallafall. Det är bara skit. De sitter och smsar mig om att jag ska ta mig till landet. Mamma tycker att jag ska packa allt i min handväska. Så jag undrar vad hon tycker att jag ska ta med mig?

Lisa tycker att jag ska komma, men kanske mest som buffert. Säger inte vad för.

Jag tycker inte att det ska bli kul att komma nu när de redan firat och gjort allt det där roliga. Skulle velat att E och A var där också. Jag känner mig trygg med dem. Fast de sitter ihop som ett sådant där tvillingpar som sitter ihop? Kommer inte ihåg det svenska namnet.

Skitsamma. Inte ens kryssningar till Tallin finns det för EN person. Vad är det för jävla skit, att man inte ens kan få känna sig okej med att åka någonstans utan att ha den där jäkla PARTNERN som man måste ha. Det är så jävla lätt om man har en PARTNER. Fuck that.

Jag har ingen PARTNER och därför kan jag INTE resa någonstans. Fuck that discrimination.

Fuck hela skiten, och fuck you.

For reading this shit.