Stockholm Pride Parad

Jag måste skriva ner det här innan jag helt glömmer bort mina egna tankar. Jag är inte dement eller så, bara det att jag har så många tankar i huvudet samtidigt så ibland är det svårt att fokusera.

Men here goes.

I lördags var jag på väg in till stan för att köpa lite färg på min favoritpysselaffär. På Svedmyra t-bana mötte jag min syster L. Hon var på väg in till paraden. Jag blev genast lite så där irriterad för att jag så gärna vill vara den där personen som stöder ALLA olika saker som är viktiga i samhället osv. Så jag började med min vanliga tirad. Borde vi inte se till att vår planet överlever innan vi firar någon slags mångfald som bara gäller en grupp som endast handlar om lika sexuell rätt. Att få vara den man är, oavsett vem vi älskar eller bara vill ha sex med. Visst, jag är helt 100% med om det. Och att rasismen är galen. Att folk ska ha det bra, i alla delar av livet. SJÄLVKLART.

Men här kommer jag till mina egna tankar. Som säkerligen är fel och dumma och orättvisa och löjliga.

Istället för att åka och köpa färg hängde jag med till paraden. Vi träffade min andra syster, M, som också skulle vara deltagande på något vis.

En sak som jag glömmer att säga, är att vi systrar är vana demonstranter. Vi är alla åt det allra vänstra hållet och vi ställer upp varje första maj, oavsett väder, och vi går vår lilla demonstration som ingen längre kommer att titta på, och vi är ett par tusen som dyker upp, men vi skriker våra vanliga sloganer. Jag har alltid älskat demonstrationer just på grund av känslan att vara mer än bara en person. Att få tillhöra något som jag känner är rätt, ända in i hjärtat och ända ner till tårna.

Vi gick och ställde oss på Drottninggatan för att kolla in grejen lite. Det var en tjock mur av människor som skulle se på spektaklet. (mer om det senare) Vi försökte stå på tårna för att se något överhuvudtaget. Det första jag såg fick mig att svälja ner tårarna. Det var parollen "Marching for those who can´t."

Jag tycker nämligen att det är otroligt vackert att stå upp för dem som inte kan. Jag tycker att det är fantastiskt och solidariskt. Alla i den här delen hade tejp över deras munnar. Svarta mest, så att det verkligen skulle synas. Mina systrar hade inget tålamod alls och ville gå med dem, men jag tyckte att det kändes dumt att gå med utan tejp. Så de fick gå förbi oss. Men vi bestämde oss snabbt för att gå med någonstans, att det inte spelade så stor roll, bara att vara med är ju bra. Så vi försökte att trycka oss förbi muren av människor. Man kan nog säga att de inte gillade att vi kom där och störde. Längst fram stod en dam och tryckte med sin armbåge hårt hårt mot mig. Jag har blåmärken som bevis. Dessutom när jag äntligen kom förbi henne så puttade hon mig, även nu hårt, på ryggen så att jag föll in i demonstrationen.

Att vi hamnade i den allra tråkigaste delen av paraden var kanske bra ändå, även om jag tyckte att vi var så tysta och allvarliga. Vi gick under parollen RFSL, och vi diskuterade ivrigt om vad det stod för. Något med jämlikhet iallafall. Så ja, vi gick där och pratade om allt möjligt medan jag ibland vinkade lite åt alla människor som stod redo med sina kameror, mobiler... Och ibland kunde jag inte hålla mig från att ropa ut något ljud, vilket som helst, bara för att ändå vara med I hela grejen.

Vi gick i slutet av parollen och bakom oss var ingen alls. Det blev mindre och mindre folk och till sist var det inte nog med folk som höll i flaggan så då tog jag och mina systrar snällt rollen av bärare.

När vi kom fram till slutet av paraden, vid Östermalms IP, bestämde vi oss för att gå tillbaka för att se lite på de andra delarna. Eftersom jag har en tokjobbig fobi mot råttor, vågade jag bara gå där det var som mest krångligt att gå. Rakt genom den mur av åskådare som inte gärna slapp igenom någon. Mina systrar är så snälla att de gick med mig där. Det var svettigt och jobbigt. Till sist bestämde de sig för att de sista tio metrarna fick jag blunda så tog de med mig genom en parkbit.

Nu ska jag berätta lite om de delar vi såg på vägen tillbaka.

Att det är ett spektakel som mer än nog räcker för de 450 000, ja du såg rätt siffror här, hade kommit för att se, visade sig tydligt för oss. 45000 personer räknas deltagit i själva paraden. Vad var det för människor egentligen? De som tittade på, och de som bestämt sig för att hänga på och vara med i den sköna uppenbarelse, även om den inte var kristen på något vis,ändå uppfyllande och gemensamhet där ledarna tillåter sig att låtsas kurera folket, en i taget, till alla tror så hårt att ingenting kan ändra på sig. Inget fel med det egentligen, när det är för en så god sak.

Och så händer ofta i manifestationer och demonstrationer, där människorna är uppfyllda av den rätta vägen, känslan av rättighet att vara jaget i det stora viet.

Första ekipaget vi såg var en lastbil med hög musik och alla som gick direkt bakom hoppade. Hoppade HELA tiden. Upp och ner, ibland i takt med musiken, men det spelade ingen roll hur, bara man hoppade med! Kul va! Jag fick inget grepp om vad syftet var med hoppandet, men insåg ju snabbt att det inte spelade någon roll. Det viktiga var att vara där och visa upp sig. Vi - vi gör något. Något djävulskt viktigt. Och att orka hoppa fram under de 4.3 km som paraden gick, och att dessutom hoppa alla de tjugo minuter till halvtimmar de måste stanna för att få högsta möjliga uppmärksamhet, det måste vara ett plus! Hoppelihopp.

En annan kortege sprang fram. Det var alltid en paroll skriven på lastbilen/något rullande, men sedan var det mest väldigt hög musik som alla kunde sjunga med i. Jag också! När de spelade YMCA kunde alla rörelserna, och jag såg att de som inte kunde, fick snabblektioner av sina kamrater. Och när de spelade We will survive kunde väl ingen hålla sig från att sjungskrika med! Inte jag iallafall. Och tåget fortsatte... och fortsatte. Den del av spektaklet man kom ihåg var de supercoola utklädda personerna som tagit ett steg (för långt) längre, och såg ut som träd, eller sagodrottningar eller med så lite kläder som möjligt. Alla tjejer som tagit av sig bh och tröja och som njöt att få vara nakna, iallafall på överkroppen. Jag såg inte ett underliv naket måste jag tillägga. Någonstans måste det för helvete vara slut, eller måste det? Jag kommenterade till mina systrar, om att det är så coolt att avsexualisera kvinnors kroppar. Men L sa lite snarstucket, att det säkert finns en massa pervon här, som sexualiserar här likaväl som andra ställen där kvinnor visar brösten. Det var de extrema som fick mest uppmärksamhet och mest ohande och ahande. Så klart! Så att det var lite tävling mellan ekipagen var ingen överraskning direkt, och även om jag aldrig gått paraden eller sett den i förstahand så här, hade jag förstått att det var så här. Eller... jag hade förstått att det var något speciellt. Att det var den enda gången om året då även killar med nallebjörn fetischim får stå på ett lastbilsflak och visa upp sig, eller en faggot-choir fick sjunga sina låtar (nåväl, att de inte sjöng själva utan sjöng med från den extremt högljudda stereon) ifred. Eller de läderklädda killarna som krälade runt på sitt flak.. Ja, men jo, visst måste de också ha ett forum för att visa att de finns och vill bli accepterade i samhället. En kille gick paraden i blöja, och var han än gick under paraden fick det kommentar av alla de slag. Men herregud vad är det för något? Nåväl, det är under hållande och speciellt, vi måste ju acceptera detta lika gärna som vi accepterar de där supercoola och sexiga tjejerna som kör i paraden på sina stora motorcyklar, långsamt och utan skyddskläder... så himlans snygga. Om vi accepterar att de där brudarna är homosexuella eller något vad som helst, kanske till och med straighta, måste vi också kunna känna för killen i blöjan.

Ju längre paraden höll på, började jag tappa intresse för hela grejen. Det vara samma hela tiden. Stor bil, ju mer och högre musik, just den musik alla känner till, ju fler personer bakom. Flaggor (för 40 till 50 spänn, även om jag fick min RFSL-flagga gratis) viftades runt och alla var så otroligt glada. Barn, unga, ungdomar, vuxna och gamla. Alla sluter vi upp i denna, glädjens, dag.

Och allt jag tänkte var: Om vi inte tar hand om vår planet först och främst, kan ni ju gå där i eran jäkla parad utan att kunna andas, dricka vatten för att svalka av er, för att klara av värmen och kylan. Varför är det inte SEXIGT att rädda jorden vi lever på? Var är uppslutningen av de manifestationer och demonstrationer, de som kanske finns, och som behövs mer än någonsin! Kan vi få fucking 1000 personer som går i ett tåg, där ingen kommer och tittar för att vi som vill rädda världen inte är så kul, för att vi inte orkar klä ut oss och hoppa hela tiden, vi som tar allt så jäkla allvarligt och inte är roliga alls.

WHAT THE FUCK. Och som jag säger i början av den här texten; jag är helt för mänskliga rättigheter och att få visa vem man är och att man är och vad man är. Man får väl för fan vara precis som helst, men kanske ni måste dra ner på det roliga och skämtsamma, och våga vara allvarliga. Försök er på att gå ett tåg utan spektakelkänslan. Men nej, oj, då får ni ju inte åskådare, och utan dem, vad är ni då?

WHAT THE FUCK. Säger jag igen. Moralisten, fanatikern och möjligtvis lite mer galna än vad jag orkar vara egentligen.

Ha er parad. Men kan ni också ta er entusiasm och livsglädje, er förmåga att få publik och uppmärksamhet och häng på oss också. Vi behöver er. Jorden behöver er. Ni kan få hoppa hur mycket ni vill. Jag lovar. Bara kom.