Vad gör vi, egentligen?

Jag var sjuk i flera år och rörde mig inte utanför min lägenhet (mycket )

När jag vaknade upp ur mitt ide fann jag att vår värld totalt ändrats.

För mig kändes förändringen så plötslig.

Det handlar såklart om tiggare. Man kan tycka och tänka vad som helst om det och dem. Faktum är att de finns. Och fenomenet är katastrofalt... vi lever nu i ett samhälle där det är okej. Och inte bara ok. Men norm.

Att bara gå förbi en medmänniska i nöd. Ögonen som fäster sig någon annanstans. Bara de inte möter den där människan som säger hej och smilar upp sig till alla som går förbi och som kanske får någon krona av nån eller en tomflaska av någon annan och de förväntas vara så tacksamma och glada ut för de smulor vi ger när vi kommer ut från ICA med våra svällande matkassar.

Och om de inte tackar och bugar är de så jävla bortskämda. Tvi, säger vi. De har säkert en massa stålar och varför ska JAG ge DEM något, va!? Varje dag kommer det någon jävel förbi och hämtar upp dem i en Mercedes och sen sitter de där å skrattar åt oss. Det fattar man väl, att de lever på oss som om de vore iglar. Att de sitter där med sina lappar om deras tio ungar. Varför ska JAG behöva betala för att de inte kan sluta att göra barn, alltså? Männen är stora ligor som gör inbrott och våldtar och drogar och tjänar enorma pengar. De där husen de tydligen ska bo i borta där i Rumänien, det är ju bara en front för att vi ska tycka synd om dem. Igen, Tvi.

Så många åsikter. Väldigt få tankar. Så mycket hat.

Där i början, när jag hade börjat ta tunnelbanan och jag gick ut i världen med min terapeut Maria. Jag kan nog säga att jag hade en total kulturchock. Jag började gå omkring med mynt och sedlar som jag urskillningslöst gav i kopp efter kopp. Jag samlade ihop saker hemifrån, där jag ändå hade väldigt lite saker, men jag fick till det. En jacka här, ett täcke här. Köpte dubbletter på ICA och gav till killen som satt utanför på sin lilla kudde. Mitt i vintern, huttrandes och helt stilla. Samtidigt visa tacksamhet av ett leende, för om de ser sura eller likgiltiga ut så kommer kanske den där personen med sitt överflöd aldrig ge.

Sedan hade jag inte mer saker eller mer pengar. I december 2016 fick jag själv tigga pengar, från mina systrar och min mamma och mina vänner. Fruktansvärd känsla, men jag fick ihop till mat och räkningar. Tänkte att om jag inte hade mitt fantastiska nätverk, kunde det lika gärna vara jag som satt där utanför t-banan och tiggde. Jag har fortfarande inte fått ihop de pengarna jag behöver för att betala tillbaka allt. Jag hoppas att jag ger av mig själv på andra sätt. Att jag visar att jag tycker om och att jag finns för dem och att jag skulle göra vad som helst för dem.

Men åter till de som tigger. Jag har börjat röra mig mer fritt i min stad. Jag åker in och går på bio med Marsha, eller möter Liam för ett restaurangbesök. På tunnelbanan går det mänskliga vrak omkring och berättar deras stories. En tjej har jag sett flera gånger, hon går runt och berättar hur hon säljer sin kropp varje dag men ändå inte får ihop det till mat och bostad, på grund av att hon är i sådant desperat behov av heroin. Det är svårt att känna med henne, att medkänslan inte finns hos någon som lyssnar. Många lyssnar inte, man sätter på sig hörlurarna och stänger världen ute. Världen är för nära inpå, världen har blivit läskig och oerhört desperat.

Vi pratar om att alkoholism är en sjukdom. Men att narkotika bara är för långt ute. De där skitiga varelserna som står där med de andra narkomanerna och låter som fan. De är farliga och rädslan ligger oss så nära. Jag har varit rädd för dem hela mitt liv.

Tiggarna som blivit fler, ju mer vi lägger ner tanken på ett jämlikt och empatiskt samhälle. Vi vill tjäna pengarna som gör att vi kommer långt ifrån vår egna möjliga undergång.

Varje gång jag blir stoppad ute på en gata i stan, tror jag att de vill veta vad klockan är eller fråga om vägen. För så var det, för bara några år sedan. Faktiskt. Nu stoppas man för att människan behöver stålar. En del är så fräcka att de vill att man ska Swisha över stålarna. Va? Så de har en mobiltelefon? Och en bank? Det här är bara för mycket! De vill ha pengar av mig, men de har minsann allt redan. Varför skulle jag hjälpa de där otacksamma människorna. Bättre att skjutsa bort dem. Men vart ska de ta vägen? Våra städer, små hålor och lite större städer. Vi har dem precis överallt. En tiggartjej ute i en pytteliten stad i somras. Hon satt utanför Konsum och att hon var rom såg man på hennes fötter. Hon hade de där högklackade konstiga skor och massa strumpor. Ja, så är det faktiskt, att vi ser på kläder och fötter och vi bara vet. Anyway. Hon satt och tiggde. Hon hade kanske fått ihop fem spänn, eller mindre. Två män stannar upp. Att de är välmående är lika tydligt som att hon är fattig. De börjar skrika åt henne att hon fanimej inte ska sitta där och villa ha. Den ena börjar sparka henne, hon blir rädd och springer därifrån. Männen står och skrattar. Fan vad kul! Något att berätta för frugan när jag kommer hem. Och å vad vi kommer skratta.

Vad kan vi, som samhälle, göra? Vad vad vad vad vad vad?