Vad fan gör jag?

Hej

Jag är en kvinna på 49 år som är snäll, rolig, charmerande, empatisk, irriterande, tummen mitt i knät, skitduktig på mitt jobb som IT-pedagog, introvert som klarar av att vara extrovert. Jag har också bipolär sjukdom (1) samt en svår fobi mot råttor.

Under ett par år i mitt liv gick jag inte ut ur min lägenhet. Och sedan plötsligt fick jag hjälp.

Ett helt liv och helt plötsligt är jag 47 (nu 49, alltså) år och börjar min otroliga resa som gjort mig så pass bra att jag kunnat börja jobba igen. Jag kan gå ut och jag åker tunnelbana och jag träffar folk på kafé.

Det började lite så här:

Mamma körde mig till en privat mottagning i stan där jag hade blivit refererad till på grund av min fobi, mamma lämnade mig vid dörren och jag sprang den en meter långa vägen in genom dörren och in till något som skulle kunna varit lite säkert, om jag inte hela tiden hallucinerade råttorna. På den mottagningen fick jag äntligen den hjälp som jag aldrig hade haft tidigare. Mottagningen tog emot mig på grund av min svåra fobi, men det blev en salig blandning av råttor och bipolär. Det hela sitter ihop. Det kommer det göra resten av mitt liv. Det har jag accepterat.

Men - Det här kommer handla om hur man ska/bör/kan/om-man-vill/är-empat/etc. bete sig när någon man känner blir psykiskt sjuk.

För det allra första. Vem som helst kan bli psykiskt sjuk. På ungefär samma sätt som att vem som helst kan bryta benet eller behöva en ny lever när den gamla inte funkar längre. Ja, ni fattar, det finns hur många jäkla exempel som helst.

Psykisk sjukdom kommer ofta smygande. Ibland kan det var så att ens något så när lugna och snälla vän säger upp bekantskapen. Ibland kan man börja göra bort sig på jobbet. Man kanske blir högljudd och konstig, man kanske beter sig som om världen endast finns för att just hen finns där. Ibland kan den person som man gillar bli riktigt elak, och över en natt hata allt du är och allt som finns runt dig. Dina vänner, din familj, dina ungar. Det allra värsta är att det ofta kommer ut som ord ord ord ord. Det går inte att fungera med en sådan vän, man måste ta avstånd och man kan inte göra ett skit för att säga emot eller prata förståndigt. Mitt råd – spring så jäkla snabbt du kan. Du får ALDRIG ta skit från en person bara för att den är psykisk sjuk. Sjukdomen i sig ger den sjuka ingen rätt att såra och ge dig den ångest som den sjuka själv har.

(Men nu kommer jag säga emot mig själv lite. Vänta bara.)

Ibland, och detta sker väldigt ofta tror jag, försöker den sjuka hålla skenet upp. Speciellt när det handlar om depression. Depression är en svår sak, för vem kan säga att ja, någon är deprimerad, eller vem är inte? Utmattningsdepression är även den svår. Att bara ta slut. Kroppen orkar inte gå upp ur sängen längre, räkningar blir inte betalda, och om du bor själv, klarar du kanske inte av kontakter med sjukvård och försäkringskassa, och om du ett jobb, så är det lätt att du bara försvinner ur arbetet, ofta utan att saknas när det gått en längre period (säg en månad ungefär)

Så sammanfattningsvis hittills är: Ibland blir man sjuk. Ibland blir man oresonlig och ibland känner man sig som en Gud, och ibland känner man sig som absolut ingenting.

Vad som är otroligt viktigt att poängtera är att du som vän, familj etc., är inte del av din sjukdom. Du ska heller inte vara det. Visst får du känna medkänsla och skicka fina tankar osv. Men bli inte med-sjuk för då blir du sjuk du med. Om din psykiskt sjuka vän skriker åt dig i telefon – lägg på. Om din dotter gråter över allt det elaka mamman gjort, gå ifrån situationen. Det är sjukdomen som talar. Dras inte med.

Så Okej.

Säg att din kompis/vän/familj läggs in på mottagning för psykiskt sjuka. Det kan handla om olika grejer som gör att man hamnar där. Ibland är det frivilligt och ibland är det med tvång från läkare (samhället). Att hamna i situationen där du plötsligt bor ihop med en stor grupp med folk som verkar jätteläskiga, de som man helst går en lång vända runt för att inte komma för nära, ni vet, typ i tunnelbanan. Där är du nu. Det första som händer är att en skötare går igenom din väska och fickor på kläder. De tar allt som de tycker verkar farligt på något vis. Som en mobiluppladdare. Nycklar hem. Piller (allt från Alvedon till Stesolid) Skötaren lägger in dina saker i en typ av behållare.

Du får en säng tilldelad. Beroende på vilken psykmottagning du hamnar i kan du få eget rum med egen toa, eller dela rum med fyra andra, och toa ute i korridoren. Vissa ställen har lite yta för kreativa grejer, som målning etc., och andra avdelningar har absolut ingenting.

Personalen byts ut så klart, de har ju sina arbetspass, men när du bara varit där ett par dagar, har du ingen aning om vilken person som är vilken. Ofta presenterar de inte sig, utan kör bara igång sina skift.

Eftersom de som behöver vara på psykmottagning ett tag ofta är både lite generade, samt väldigt drogade blir det lätt så att de inte svarar i telefon, sms eller liknande. De orkar inte med andra människors krav och de orkar kanske inte duscha på en vecka eller mer, de orkar inte borsta tänderna eller göra något alls utan att bara sitta ner på en stol. Ofta dreglar man av medicinerna.

Så hur ska du förhålla dig till din vän/familj som är inlagd?

Detta är väldigt enkelt faktiskt. Varje psykavdelning har en besökstid. Om din närstående hade bytt något i kroppen, eller brutit handen eller haft bröstcancer. (jag vet, det här är fruktansvärda saker) så dyker du upp. Du går till besökstiden och du har ofta med blommor och choklad. Ibland skiter du i att ta med något, du går bara dit för att vara ett stöd. Klappa om din vän och säg att hen är fin. Det spelar ingen roll att din vän ser ut som ett troll och stinker som ruttet fläsk.

Kom ofta, dyk upp på de där jäkla besökstiderna. Ta med en tidning, eller cigg om hen röker, eller godis eller sitt bara där en stund. Prata på om saker utanför vårdavdelningen. Löven som blivit så vackra under hösten, t-banan som alltid är sen, syrran som är så himlans knäpp. Våga ta plats. Våga ta den platsen i din väns liv. Hen behöver dig, oavsett vad eller hur. Och du får kanske inte någon respons, men strunta i det, gå dit ändå. För vet du – någonstans där inne i huvudet på den sjuka, tas vänligheten emot, där kan vi känna oss älskade och omtyckta och ja, normala. Låt oss få den presenten av er!

Tänk på att den psykiska sjuka är samma person som den som inte var sjuk förut.

Oavsett diagnoser, behöver vi alla samma sak. Vi behöver att inte få lov att isolera oss, även om vi bor helt själva. Ring eller maila varje dag, även om du är ganska säker på att personen inte är sjuk. Om du lever med någon som har en psykisk sjukdom, se till att inte lägga sjukdomen i ditt egna hjärta. Du är inte sjuk, och du behöver inte vara så empatisk att du faktiskt inte blir till någon nytta, utan helt onyttig för din sjuka partner/vän etc.

När det gäller jobbet. Att få vara borta i flera år utan att höra något från jobbet. Ja, hur låter det? Varför är jobben så rädda för oss? Och när vi väl kommer tillbaka blir vi åsidosatta och behandlade som porslinsfigurer.

Men – om man kommer tillbaka till jobbet, då är man redo att jobba. Man behöver få tillbaka sina arbetsuppgifter, man behöver få känna sig önskad och viktig. Man ska ha samtal med chefer angående den nya arbetsbeskrivningen. Om jobbet inte anser sig behöva dig eller på något sätt inte vågar ha dig där så hjälp personen till ett nytt arbete, där de kan uppskattas för sin kompetens och som planerar in dig i sin arbetsprocess, ger dig en ordentlig plats att arbeta från, tar reda på vad personen har för kompetens och kapacitet. Det är väldigt svårt att komma tillbaka till ett arbete där man varit borta under en väldigt lång period. Därför jobbar försäkringskassan med arbetsrehabilitering. Under den perioden behöver man en planering för framtiden. Det finns tid till att fundera, skriva ner processer och planer för sig själv. Det är en tid då du kan bekanta dig med miljön och med nya och gamla arbetskamrater. När de anställda frågar vad du ska göra, så ska du veta vad du ska svara. ”Jag ska…” ”Jag kan…” Ledningen behöver vara väldigt tydlig under din rehabilitering om vad som ska hända, för utan denna tydlighet finns bara en tom tid, där du ser de andra i personalen få tillgång till arbetsstationer, uppgifter, mycket att göra. Och själv sitter du där, och vet inte vad som händer. Om chefen inte kan delegera till de andra cheferna, måste möten ske med översta chefen. Det ska gå fort och det ska det göra på grund av att du nu är en betald anställd med din nya arbetsenergi och positiva krafter. Ta inte detta ifrån den som kommer tillbaka till jobbet, för genom att göra det får du istället för ett leende, en ledsen anställd.

Du ska ha din plats i organisationen där folk rör sig, där du får finnas. Där folk ser dig. När du varit borta så länge kan det bli en del frågor. Var ärlig eller inte – det väljer du själv. Själv föredrar jag öppenhet. Jag är jag, sjuk eller frisk. Jag är den jag är. Ibland gör jag enormt dumma saker på grund av att jag är manisk. Ibland kan jag inte överleva dagen själv, på grund av att jag är så djupt deprimerad. Men jag är alltid jag.

Jag anser dessutom att arbetet har en skyldighet gentemot den som är hemma, oavsett om det är för utmattningssyndrom, cancer, långvariga lunginflammationer att arbetet ska höra av sig en gång i månaden, minst, för att kolla hur läget går, hur hen tror att hen kommer kunna komma tillbaka. När det gäller människor med psykisk ohälsa, kan det vara svårt att säga exakt när, men att veta att man är behövd och önskad ger en otrolig självkänsla.

Så, avslutningsvis.

Sök upp din sjuka kompis/vän/familj. Kom på besökstiderna, håll kontakten, köp en tidning eller choklad eller ingenting förutom dig själv.

Jobben måste ta ansvaret för att få den sjuka vilja komma tillbaka, känna sig behövd och saknad.

Men du, kom ihåg att när man hamnar på psyket eller är hemma i tusen år, så är det inte för att man tycker att det är skitkul – det är för att man är sjuk. Glöm inte det, i all den här draman. Kan det vara så jäkla svårt?

---