Att vara ensam

Att vara ensam betyder ingen att fira högtider med.

Att vara ensam är en börda på familj och vänner.

Att dessa ska känna skuld på något vis, så att de aldrig ringer eller mailar etc. De är rädda för den ensamma människan. De tror att jag (orkade inte med "man" längre) är så desperat att jag kan ta över deras livsglädje på något sätt.

Två systrar, de är ihopkopplade i höften. Jag har inte träffat den ena utan den andra på år.

Jag träffar inte någon av mina 3 systrar regelbundet. Jag talar inte i telefon med dem. det kan ta många månader mellan samtal. Då vi ses är på kalas i släkten, då vi inte heller talar. Jag har min mamma, vår mamma, men jag försöker vänja mig av med att söka stöd hos henne.

Jag har två kompisar. båda är jättefina. Jag vill inte ligga dem till last.

Jag är inte desperat, men jag undrar ofta hur länge jag skulle kunna ligga död utan att bli upptäckt. Om inte mamma finns, skulle det kunna gå en lång tid. Till och med upp till sex månader.

Sonen min tänker inte mycket på mig på det sättet, och jag tillåter inte mig själv att vara påträngande. Inte mot honom. Han ska iallafall aldrig känna att han ska behöva "ta hand om" mig. Aldrig aldrig aldrig.

Så vad ska jag göra?

Jag har inte energi att söka nya vänner. De brukar inte gilla mig ändå. Jag är slut.

Jag pratar inte med folk. Jag brukade chatta en hel del, men det har l liksom slutat. De vänner jag trodde att jag hade, är nu försvunna för alltid, det är jag säker på. Man är ibland bara vän under en tidsperiod. Det behöver inte ha hänt något eller så, men när kontakten bara sker från mitt håll, tycker jag att det är pinsamt att vara den uppsökande, hela tiden. Får mig att känna mig så liten.

Jag vill känna mig stor. Jag vill inte ligga död i sex månader, med brevbäraren som larmar. En granne till mig gjorde det. Han låg död jättelänge.

Så är det när man är ensam. ensamheten, som de skriver om i DN, och alla som suckar och stönar, å vad synd det är om dem.

Men ingen orkar göra något när det är en när/fjär-stående. Det är alldeles för mycket att begärt, kanske det är så. jag tror att de är rädda. Eller totalt ointresserade, det är ju förstås en helt annan grej.

Jag är inte så kul. Jag gör inget nytt. Jag har inte en massa nya grejer att berätta. Jag kan lyssna, men det hjälper inte mycket. Det finns de som lyssnar bättre, för att de är mer insatta än vad jag är, för att jag inte får den chansen att vara inne. Därinne i värmen av familj och vänner.

Jag är noll värd, även i mina egna ögon.

Skulle vilja försvinna bara. Ta mig själv ur fotot, så att säga. Lyfta bort och rena världen från mig och minnet av mig. Som att jag försvinner, bort från allas tankar och bort från alla minnen av en förlorad dåtid.

Det är nog det de känner också. Att jag är för liten och samtidigt för stor.

Jag är bäst avnjuten på håll.

Och så ser den sanna ensamheten ut.

Gott nytt år.